Livet valde mig - Mot alla odds
Jag har inte haft bra odds.
Första gången jag åkte in var jag ganska långt gången med massiv lungemboli vilket är livshotande då jag dessutom hade njurproblem på sidan av. Jag fick åka hem bara på en månad då jag repade mig otroligt bra på så kort tid och fortare än vad de någonsin hade trott att jag skulle göra.
Tyvärr fick jag inte vara hemma länge då jag åkte in igen bara 3 dagar senare för en stor allergisk reaktion och skrevs ut dagen efter för det och "lindrig lunginflammation".
Var hemma med blodhosta i 9 dygn innan jag blev så dålig igen att jag knappt kunde andas själv, de var redo då jag kom in att jag inte skulle klara mig. Jag hade kraftiga blödningar i lungorna och kraftiga infektioner i hela kroppen. Idag, 18 dygn senare är jag hemma igen. Men nu ska inte något mer kunna hända då jag behandlas med starka mediciner och övervakas i minsta detalj.
Senast i dag när jag skulle få släppas hem sa läkarna till mig personligen att det är fantastiskt att se hur jag mår idag, att de är så glad att jag lever under omständigheterna av allt det här och att de är glada att ha fått vara med om det här "underverket".
Tydligen så hade de varit riktigt nervösa vid min inskrivning nu för 18 dygn sedan, för det såg inte bra ut, jag hade inte oddsen med mig. Att åter igen få höra sådana ord, att förstå att specialister trodde när jag kom in att jag egentligen inte skulle ha klarat mig. Det känns så overkligt.
Jag har idag också fått veta att då jag kom in i Umeå stod IVA-läkare på stand-by, beredda på att behöva intubera mig och koppla upp mig till en respirator för att hålla mig vid liv. Mamma och Ronny blev kallade på ett kontor för att få veta att det var så pass allvarligt, än en gång.
Att jag sen idag får höra läkarna själva berätta för mig innan jag skulle få åka hem, att de hade kallsvettats och varit riktigt nervösa för att ta emot mig, sedan få höra av mamma och Ronny vad de hade fått veta redan när jag kom in för 18 dygn sedan. Det är läskigt. För när man väl är där själv, går igenom det, så förstår man ändå inte hur allvarligt det är. Kroppen stänger som av. Jag minns att jag mådde så dåligt så jag trodde att jag skulle dö, och jag minns att jag önskade att de bara skulle låta mig dö. Men ändå så förstod jag inte det då, att det faktiskt var så illa. Att jag faktiskt höll på att försvinna på riktigt. Det känns så jävla konstigt att få höra andra säga det till mig nu. Det är nu jag känner mig rädd. Då var jag inte alls rädd. För det är idag som jag verkligen förstår att jag inte kunde ha levat idag, två gånger om dessutom.
Tackar alla duktiga läkare och alla som varit inblandade i mig med hela mitt hjärta. Jag är så tacksam att ord inte kan beskriva ❤❤❤
Någonting i min kropp ville leva och kämpa, även då huvudet inte var där med mig.
Livet valde mig och jag valde livet ❤
Kommentarer
Trackback
