Johanna Lövdahl

Nästan en vecka har gått sedan jag skrev sist. Mycket har hunnit hända, men lite ändå på alla svar som ännu inte kommit.

 

På måndag fick jag ännu ondare under armen, men det gavs redan inflammationshämmande medicin så det "skulle inte vara någon fara."

 

På måndagen fick jag också göra ett ultraljud i benet för att se hur det låg till med propparna. Allt mellan ljumsken och neråt hade försvunnit, men det finns fortfarande kvar proppar uppåt mot magen, men dom kommer som sagt försvinna av sig själva. Känns ett visst obehag där ovanför ljumsken ibland och benet har i allmänhet lättare att domna bort och kännas lite klumpigare och tyngre än vanligt fortfarande, men det kommer förhoppningsvis försvinna med tiden!

 

 

På måndagnatt var smärtan under armen olidlig och jag svettades i floder! Hade en feber på 38,7 så dom satte in mig på att få högre smärtlindring via blodet. Ketogan (annan typ av morfin eftersom jag mår illa av att behandlas med morfin).

 

Då jag haft armen i samma läge mot magen i 1 1/2 vecka så var det inte så passande att hon drog upp armen på mig, jag blev irriterad och frågade varför alla skulle slita i mig hela tiden, att om jag fick göra det själv skulle det göra mindre ont. Det jag fick till svar var ett argt: "Ingen sliter i dig, vi försöker bara hjälpa dig Johanna men du bara gnäller!", kastade tillbaka armen i sängen och sa åt mig att "lyfta på den där armen och vara tyst sen" så hon fick göra det hon skulle göra..

 

Nåväl.

När hon hade lossat på bandaget kladdade hon fast det igen, sprang ut och sedan kom hon in igen med en kirurg i hasorna. Tydligen så hade såret börjat rinna var av direkt hon öppnade tejpen.

 

Då tar han tag i min andra arm, drar bort den med våld från armen jag håller i och trycker ner den i sängen och fortsätter dra min arm över huvudet! Jag har aldrig skrikit av smärta och fått sån panik som jag fick då, kändes som att hela armen skulle slitas loss från axeln, hela min kropp följde med så jag låg där med sportbehå och trosor och vred mig och skrek av smärta med dörren till rummet öppen så folk kunde se på?? Vad gör sköterskan då? Jo, hon håller fast mina ben också!!! Skrek om igen att han skulle släppa min arm så jag fick hålla upp den själv! Kirurgen säger bara: "Det hade du aldrig kunnat göra Johanna", varpå sköterskan frågar om jag inte ska få morfin då dom ska göra detta eller något, han svarar: "Nej, hör du inte hur hon hyperventilerar, en sån som hon har väldigt lätt att bli beroende, så hon ska inte ha någonting"!

 

Jag skriker att han är dum i huvudet och cp och allt möjligt. Men främst att han ska släppa min jävla arm och sluta slita i mig!!

Ca 5 dl var och klumpar trycktes ut, hela sängen var täckt med blod och hela min sportbehå..

 

 

Jag frågade i panik vilken dag det var, om jag fick åka hem snart, hon svarade onsdag. Jag sa, nej men inte kan det vara onsdag redan, det är väl tisdag! "Nej Johanna, du verkar inte ha koll på nånting"..

Senare på dagen kom mamma & Ronny. Det VAR tisdag, sköterskan hade bara en halvtimma efter händelsen åkt hem för att hon hade "blivit" sjuk, vilket jag inte tror på fortfarande. Jag tror att hon förstod att både hon och kirurgen hade handlat fel och vågade helt enkelt inte vara kvar på jobbet. Idiot!

 

Mamma & Ronny såg i alla fall direkt att något var fel och frågade vad fan det är som händer egentligen då jag bara blir sämre. Ansvarig läkare och underläkare kom in och berättade grundligt från början från blodpropparna till vars vi var nu. Alla var överens att det inte ska gå till sådär, att dom hade hört att det hade gått väldigt hårdhänt till. Även fast varet skulle ut, så hade det  kunnat göras på andra sätt än så. Lite mer humant. 

Kände mig misshandlad, våldtagen och jävligt utelämnad som fick ligga där nästan naken, fasthållen och utan smärtlindring och vara med om det där! Sköterskor från avdelningen hörde hur jag grät och skrek och kom och tittade in men gjorde ingenting, bara skyndade sig gå därifrån när dom stod där och våldförde sig på mig. Jag har aldrig känt så mycket hat till en person. Jag tror till och med att jag sa till honom att om jag hade kunnat så hade jag dödat han. Idiot. Kirurger är visst inga trevliga typer..

Vissa sköterskor också för den delen..

 

Febern blev dessvärre bara sämre och jag fick en sprängande huvudvärk och kunde ej behålla mat. På onsdag hade jag en febertopp på 39.4 grader, så jag började få antibiotika rakt i blodet. Detta skulle jag få var 8e timma. Fick dessutom vätska och näringsdropp då jag inte kunde behålla det jag åt, mådde bara illa och kräktes upp det direkt.

 

Såret under armen skulle tvättas 2 gånger per dag, då för man in en "pip" i såret och trycker ut vätska som spolar rent i "fickan" där varet legat. Fickan var för övrigt ca 4 cm djupt och 5x5 cm i omkrets. Inte konstigt jag hade ont..

Bild på hålet där fickan är till höger onsdag och vänster bild från igår torsdag! Det har hunnit gå igen sig mycket fint. Hade velat ha en bild före också, men var inte riktigt i rätt sinnesstämning att be någon ta kort när det var som ondast, och dessutom när det blev som det blev.

Har även hunnit bli erfaren vampyr! Blod har nu intagits i mina ådror. Detta gjordes också i tisdags, eftersom jag även har blodbrist gör det att kroppen inte orkar ta bort alla virus och infektioner. Så mycket bättre jag mådde efter den påse blodet jag fick, men jag hade fortfarande feber..

Tills igår morse, då slutade febern!

Antibiotikan i blodet har gett verkan! Såret har också börjat ta ihop sig, så mycket att i morse gick pipen inte längre att föras in i såret!!

Det är tydligen inte ofta det händer, att få en sån stor inflammation i ett operationssår, men så klart ska det hända mig. Då jag redan har både infektioner och inflammationer i kroppen redan så blev det lixom en extra bonus sådär.. Åter igen som på lotteri. Jag verkar vara duktig på att samla på mig massa konstiga saker som är ovanliga på en och samma gång. Typiskt.

 

Idag efter "kl 12 antibiotikan" fick jag i alla fall "permis" från sjukhuset för att få vara med mamma & Ronny! Dom kom och hämtade mig och vi åkte till campingen i Vännes där dom ska bo under helgen för att kunna ta med mig ut! Så vi åkte tillbaka till campingen och åt glass med jordgubbar och sedan åt vi grillat! :) Satt bara ute och myste och pratade! :)

Luna var såklart också med och myste med oss!

Ångesten då jag skulle tillbaka till sjukhuset igen.. Vid 19-19.30 skulle jag vara tillbaka för att få en ny nål och få näst sista antibiotikan i blodet. Men när vi kom hit hade dom goda nyheter, behövde ingen mera antibiotka i blodet, och ingen ny nål heller! :D

Nu är det bara antibiotika i tablettform (och alla andra tabletter av alla de slag såklart) så nu jäklar måtte det inte finnas nå mer som ska gå snett snart så jag får fara hem!

 

Ska bli "roligt" att sammanställa allt dom hittat och skriva ner alla fel jag har och har haft på en lista. Förvirrande är vad det är, det tycker ju tydligen dom också, så man kanske inte är så dum ändå ;) bara en som har kanske lite väl mycket otur. Jag har fortfarande svårt att förstå att det faktiskt har varit och är så pass allvarligt som dom säger. Att det är svårt att hitta min sjukdom som skapar alla problem, hitta vart det kommer ifrån, och vad som behöver göras. Jag tänker bara: "eh det kan väl inte vara så farligt, ni hittar på, vadå sjukdom?, vadå aldrig sett det här förut?, jag kan väl inte vara någon som har något nytt eller konstigt", det är säkert bara något som går över".

Så det är svårt för mig, att jag inte bara är frisk då jag får komma hem. Det är bara ett litet litet steg framåt i rätt riktning att få komma hem.

Det är då allting börjar, allt det jobbiga innan man lärt sig leva ett nytt liv.