Lindrig lunginflammation & allergisk reaktion.
Fick göra en skiktröntgen idag och den visade inte på några blödningar eller på någon ny propp i lungan. Har en lindrig lunginflammation men det ska dom visst vänta med att göra något åt eftersom det inte har "blivit värre" och att jag redan ska äta sånt som ska hjälpa mot det.
Det enda som har gjorts är att dom tagit bort vissa läkemedel som är mindre nödvändiga, som de tror jag har reagerat på och fått utslag över hela kroppen som gör att det kliar och sväller upp. Antibiotika, en blodfettssänkande tablett och några andra mystiska tabletter som ingen tydligen vet vad det är eftersom dom inte finns med på min läkemedelslista. Bra? :p Dessutom då man köpt mediciner för en jäkla massa pengar och så tar dom bort två oöppnade stora tablettaskar och jag får inte tillbaka en krona för att jag ska ha dom liggandes hemma hos mig eftersom dom inte kan ta tillbaka dom och jag får inte använda dom? Det är väl nog dyrt som det är..
Jag ser visserligen förjävlig ut. Som en illröd uppsvälld kräfta med mässling. Men jag får i alla fall fara hem och slippa sitta på det mest deprimerande stället jag vet. Slippa ligga i en sal med folk som luktar urin och bajs och som snarkar värre än en fet gris. Jag som har så svårt för minsta lilla ljud råkar alltid hamna bredvid en tant som snarkar så varken musik i öronen eller öronproppar hjälper. Fick flyttas ut i ett eget rum några timmar i natt i alla fall, men skötetskorna ska ju ändå titta in på en stup i ett så man får ändå knappt sova något eftersom man inte hinner somna om innan någon kommer in igen.
Gud vad jag klagar, känner mig som en riktig bitterkärring.. Men jag kan ärligt säga att jag är så sjukt less på vården som inte verkar veta nånting, det bara ändras hit och dit utan säkerhet. Man ska vara dödligt sjuk och ha livshotande grejer för att det ska hända något (som jag nu redan haft och har med tanke på sjukdomen som ingen någonsin sett och som det inte finns tillräcklig information om), men eftersom det bara är en lindrig lunginflammation som inte brutit ut än, nej då skiter vi i det tills det blir värre?..
Man kan tydligen bara "gå och vänta" på att nästa grej dyker upp så dom kan behandla mig mot det eftersom sjukdomen grejar med lite vad den vill som jag fattat det.
Så min sjukdom går tydligen inte att förutse, jag kan inte behandlas för något när det inte har kommit till! Lite komiskt är det, att man kan lyckas få något sånt här ovanligt.
Nu sitter jag i alla fall på taxin hem efter ett helt obetydelsefullt dygn på Lycksele lasarett som det just nu känns som enligt mig.
Om och om igen säger dom "det är så svårt med dig eftersom du har något som man inte riktigt kan förstå sig på, en ny sjukdom som man inte vet så mycket om, inte kan förklara ordentligt eller veta vad som ska hända härnäst. Detta måste utredas och hållas koll på, men om du ska ligga inne måste du vara i Umeå där de vet mer. Blir det värre måste du åka in i Umeå igen."
Snälla låt mig slippa, åtminstone den här helgen och veckan! Nej, bara att ta nya tag igen, även fast det är svårt att ta nya tag hela hela tiden.
Lycksele lasarett igen.
Kunde inte sova mer än 4 timmar inatt då det blev jobbigt med andningen och jag fick hosta upp blod för att det skulle bli bättre. Från att jag la mig vid 24 igår till 04.30 hade jag hunnit fått en allergisk reaktion och var prickig och röd överallt som bara trappades upp. Fick lite feberökning så jag ringde till min läkare i Umeå för att rådfråga. Hon tyckte jag skulle ringa 112 direkt för att åka raka vägen till Lycksele lasarett!
Ambulansen hämtade mig och tyvärr fick jag sitta på Storumans sjukstuga i en timma för länge för att de hade svårt att förstå att min läkare från Umeå ville jag skulle åka direkt till Lycksele. Fick mig i alla fall iväg när hon var tvungen att ringa så de skulle förstå att de inte var glad att det tog sån tid. Hämtade mamma i Gunnarn och bytte ambulans till Lycksele lasarett i Blåviksjön.
Nu efter en hel dag väntan så har jag äntligen fått göra en lungröntgen, vad de kunde se på den var att det antingen kan vara en liten början till lunginflammation, men eftersom sänkan var så pass bra var dom osäker, så imorgon ska jag få göra en skiktröntgen för att kolla att inte några blodkärl gått sönder. Ser det bra ut är det troligen bara rester av lungembolin som kommer upp av ett förkylningsvirus jag kan ha dragit på mig. Hoppas på det.
Reaktionen på huden tror de kommer från antibiotikan jag äter så den avslutades direkt jag kom hit och jag har redan blivit mindre röd, men är fortfarande som en prickikorv över hela kroppen och uppsvälld. Fult att man kan bli så prickig på sån kort tid.
Ska som sagt sova här i natt och ta nya prover imorgon och röntgas, sedan borde jag få åka hem. Morgan kom till Storuman vid 14 idag så det hade varit kul att åka hem och få den där kramen som saknats mig i snart 3 månader <3 Särskillt den här sista långa mardrömsmånaden som inte riktigt verkar vilja ta slut :( Nu ska jag i alla fall försöka vila, försöka sova bort lite tid. Lite tid från det här rummet jag delar med 3 stycken till och som dessutom luktar både urin och bajs.. Fräscht.
Början på något nytt.
Var på sjukan idag för att checka pk-värdet och lägga om såret. Låg bra till på 2.7, så det är ju perfekt! Såret fortsätter läka fint också! :) Däremot så har jag hostat blod under morgonen och känt mig lite krasslig i bröstet. Så det måste hållas koll på. Så länge det inte gör ont ska det bara vara "rester" från propparna i lungan som ska upp. Men ska som sagt hålla ordentlig koll!
När jag var klar satt jag i bilen utanför sjukan och samlade kraft för att köra hem igen (ca 2 km) i en timma (!!). Helt sjukt att man kan bli helt slut och måste vila för att köra bil hem efter att ha gått 200 meter.. Alla mina muskler har försvunnit på en månad, jag orkar verkligen ingenting. Det är fortfarande svårt att förstå hur illa däran jag varit bara för en stund sedan, även fast det känns att jag verkligen inte orkar någonting..
Jag hade tur som klarade mig.
Det här är en början på mitt nya liv.
Mediciner på fasta tider, nya rutiner och massa saker att hålla reda på såsom ny kost, vad jag får och inte får göra och alla andra försiktighetsåtgärder som man måste ha i skallen. Planering har aldrig varit min starka sida.
Morgondosen. Lilla pillerhögen på 9 st piller som visst ska vara bra för något och varje en av dom ska tydligen ha någon funktion!
Massa som sagt att hålla reda på! Vad som ska tas på vilken tid och vad som ska i vilket fack, inte det lättaste ska ni veta!
Minsta smäll mot buk eller huvud måste kollas direkt för att vara säker från blödningar, minsta feberökning måste också kollas. I alla fall nu i början. Man lär sig nog, men just nu blir jag bara stressad av alla nya saker. Stress är det minsta jag ska göra nu så jag får helt enkelt ta en sak i taget! :)
Kosten då? Hur tusan äter man mat utan protein? Ska få prata med en dietist tydligen, så jag får någon koll på vad dom rekommenderar!
Eftersom jag har för mycket protein i kroppen ska jag helst inte äta proteinrik mat. Jag ska alltså äta så lite kött & fisk som möjligt. Allt jag lärt mig om kost och nyttig mat får jag helt enkelt radera ut ur minnet för min del. Nu är det tydligen kolhydrater som ska in på schemat.. Yay?
När man äter kortison så kan man gå upp mycket i vikt, att det dessutom gör så man får ökad aptit och mer sötsug gör ju saken inte bättre.. När man dessutom inte får eller kan träna utöver korta promenader eller bara en sån enkel sak som att dammsuga så är det ju verkligen lätt. Allt jag kämpat för försvinner sakta men säkert. Men det är egentligen det minsta jag ska tänka på nu. Nu är första prio att bli frisk. Jag ska inte bry mig, jag får inte det. Men det är svårt. Svårt att radera allt när man verkligen har haft ett mål och överkommit och uppnått så mycket! Slutat med allt gotta, alkohol och nikotin och ätit bra, tränat nästintill varje dag. Men nu får jag inte göra något av det längre typ. Känns knäppt. Nu är det en dag i taget som gäller.
Har i alla fall just kommit hem, Monika och Wim hjälpte mig att handla och bjöd mig på mat ute idag! Tack för mat och hjälp<3
Nu sitter jag och ser på SATC och tar det lugnt som vanligt. Gosar med min skrutta lite! :)
Vet ni vad? Imorgon kommer Morgan hem, och på fredag kommer min bästa fina Anubis och Tord hit för att sova här i helgen! <3 <3
Monika & Wim är också lediga så jag kommer ha världens myshelg med mina bästa! Grillning och lite lugnare aktiviteter innan dansgalan står på schemat!! Dom kommer dricka öl, jag kommer dricka cola, men bäst av allt är att jag kommer få vara med dom bästa den här helgen, även fast jag kanske inte orkar hänga med som jag vill kunna göra, har dom i alla fall lovat att jag får lov att skratta åt dom efter några öl! :) Jag kommer nog ha det riktigt bra! Hoppas jag hinner bli piggare innan helgen bara! :) Längtar massor!!
Ha en fin kväll.
Midsommarhelgen!
Tänkte berätta om i helgas på lördagen när jag fick permission i ett dygn från sjukhuset för att få fira midsommarlördagen med familjen! :)
Överlycklig tjej som skulle få komma ut i friheten i väntan på att mamma och Ronny skulle komma med husbilen och hämta mig! :)
Vi åkte först och handlade lite gott för dagen och kvällen :) Vi (jag) blev fast vid ett akvarium där vi hittade nemo och hans vänner! ;)
Jag som har fobi för fjärilar, dog när jag såg den här äckliga sjöstjärnan eller vad den heter! Fy tusan så himla äcklig!! Med massa små tentakler som rör sig som maskar och ett äckligt öga som stirrar på en! Fy!!
Märks i alla fall att man kommer från ett litet ställe när man inte kan bestämma sig för en sort eftersom det finns så mycket att välja på ett sånt stort Coop :p Vårat fikabröd blev så mycket som: 2 morotsmuffins, två brownies, två Rocky roadkakor och 3 olika sorters stora maränger! :P Vi åt inte upp allt på en gång såklart, men ändå.. Haha! Inte vidare nyttigt! Men gott ;) Vi åkte på sightseeing och skulle till ett fint ställe vid Sörfors i Umeå där det finns en laxtrappa och ett "vattenfall" typ som Ronny visste om! Men det stället var stängt pga ombyggnad så vi hittade oss en liten parkering bredvid en bro och satte oss och fikade där istället, lika mysigt det :)
Sedan var det dags för en liten loppisrunda runt i Vännes! Vi var inne på Slöjdarnas hus och efter den vägen fanns det massor av fina stora (!!) gårdsloppisar! Tiden bara sprang iväg, vi blev några kronor fattigare, men massa fina fynd rikare! :) Jättemysig och lugn dag!
När vi kände oss klara med loppisar så skyndade vi oss hem till Vännes camping där mamma och Ronny hade plats för husbilen, bara för att kunna ta ut mig från sjukhuset den helgen!! Så fint av dom! <3 Mamma lagade mat, för mig blev det premiär! Tikka masala! :) Supergott verkligen! :)
Sedan tog vi det bara lugnt eftersom vädret inte var det bästa och såg lite tv och en film mamma och Ronny hade börjat se som jag hade sett redan! Åt lite ostkrokar som jag trånat efter i en månad och bara myste! :)
Vid tolv la vi oss och det var premiär för mig att sova i husbilen. Tyvärr kunde jag inte sova, pga av mediciner jag äter så får jag "spring i benen". Så vid 3 somnade jag efter en tradolan och massa benspark senare. Upp och hoppa vid 06.30 då Luna inte ville sova mer! Eller ja. Dom klev upp, jag låg kvar och såg på tv. Vi åt frukost och bara tog det lugnt, somnade en sväng och sedan var det dax att börja fara då jag skulle vara tillbaka på sjukan klockan 14 för medicinering och för att kolla pk-värdet (vilket värde blodet ligger på då jag tar blodförtunnande)!
Vi åkte lite tidigare för att kunna köra gamla Umeåvägen tillbaka :) Dom checkade ut från campingen, och gissa vad? När vi skulle börja åka sprack det upp och solen kom fram :( Så jag passade iaf på att dela min cola med sommaren i dom där 2 sista timmarna i frihet!
På vägen såg jag en av mina favoritblommor jag har, ett riktigt barndomsminne är det och jag fick värsta sommarkänslorna! Var tvungen att stanna så jag fick ta kort och känna på dom!!
Ängsull, såå fina <3
En av mina tre favoritblommor följt av skogsstjärna och förgätmigej!
Sommarkänslor på hög nivå <3
På vägen svängde vi in Umeå energicentrum i klabböle som tvärest och kollade lite. Det var värsta fina "djungeln" på vägen dit, fint och frodigt med natur :)
Gick in i ett litet rum med experiment lite snabbt och in på fiket där och köpte ännu en glass, sen gick vi bara igenom eftersom vi inte hade tid! Fint ställe var det, dit ska vi nog och kolla när vi har tid en annan gång! :) Så en liten utflykt blev det ju den dagen också! :)
När jag kom till sjukan var det blodprov som gällde, sedan gick vi och fikade lite på sjukhusets café innan mamma och Ronny skulle åka hem! :)
På kvällen fick jag dispans att fara och se bio med fina Evelina & Johnny! The Internship! Så bra film! Precis min humor! Så kul! :P
Första gången jag sminkade mig lite på en månad och "fixade" håret! Helt sjukt vad mycket piggare man känner sig av bara det! :)
Tack för det fina sällskapet på bion <3
Var jättenöjd med dagarna! Sådär skönt trött efter att faktiskt har gjort något, rört på sig lite och framför allt haft sällskap! Även fast det lilla jag rörde på mig hade varit en bagatell för en månad sedan så måste man ju börja någonstans.
Tack ni<3
Årets första bilbingo!
Kom just hem från årets första bilbingo i Blattnicksele med bror, Malin och Märta! :) Ingen vinst som vanligt, men jag fick mig ut i alla fall :)
Idag har i alla fall varit den första riktiga dagen hemma i min lägenhet! Så skönt att vara hemma, men ändå jobbigt då jag verkligen förstår hur pass lite jag orkar egentligen, och hur mycket hjälp jag behöver.. Jag skulle på jobbet och lämna ett papper, vanligtvis tar det 2 minuter på cykel dit. Idag tog det 10 minuter då jag inte orkar trampa i minsta uppförsbacke och var tvungen att gå. Alldeles skakis och jätteanfådd ett bra tag efteråt. Ett helt dagsverk att bara få sig några hundra meter och efteråt måste jag lägga mig och vila.. Helt sjukt. Men det ska väl bli bättre! Musklerna kommer väl tillbaka så småningom!
Blir en tidig kväll ikväll då jag ska på sjukan imorgon för omläggning av såret i armhålan och för att kolla att pk-värdet ligger på en bra nivå. Annars måste Waranmängden och fragminet ändras på! Kommer bli mycket prover nu från början då jag svajar så pass mycket från dag till dag, men hoppas att dom får till det snart :)
Godnatt! <3
Kram på er!
Hemgång!!
Jag sitter precis i detta nu i taxi på väg hem!!! Hur glad tror ni jag är nu? Efter 1 månad!! Från superdålig nyhet till superbra på bara några timmar!! Och en möjlig diagnos dessutom! Efter en månad inlagd får jag nu åka hem! Har mycket långt kvar, många prover och mycket utredning kvar, och en sjukdom som jag alltid kommer ha i kroppen, men jag får i alla fall åka hem en stund! :) Vila och kramas.
De tror alltså att jag har en mycket ovanlig sjukdom som är svår att förstå sig på som heter IgG4-syndrom. Det är en kronisk sjukdom som är medfödd eller genetisk, i mitt fall medfödd. Jag vet inte vad det innebär egentligen, eftersom de inte heller riktigt vet, men det är troligen den som har gjort att allt har blivit dåligt i alla fall. 1 sjukdom som skapat massa andra sjukdomar. Sjukt.. Jag påbörjade behandling idag med kortison med mera, så om jag svarar bra på den här behandlingen kan dom fastställa och sätta diagnosen! Jag trodde aldrig det skulle vara såhär skönt att få veta att man har en sjukdom!
Nu är jag välkänd av många avdelningar och högsta läkare i Umeå tydligen. Jag har tydligen varit väldigt populär och intressant för alla då det har utretts hit och dit och pågått "dr House" under den här tiden. Alla olika avdelningar har fortfarande massa prover kvar att få svar på och det kommer fortsätta utredas och tas prover i några månader till i alla fall innan allt kopplas samman. "Kul" att vara kändis någonstans i alla fall! :P haha!
Bye bye blåa bandet, mitt egna rum, min toa och utsikt, sjukhusmaten och gofikat - Hej glad tjej! :)
Jag vill tacka alla mina nära och kära!
Allt stöd från min familj och mina bästa vänner har betytt så himla mycket, ni vet vilka ni är ♥♥♥
Tack även till er alla andra som följt mig på den här lilla biten på min resa, alla fina ord av alla människor har hjälpt himla mycket, det är verkligen sånna här gånger man förstår att folk faktiskt bryr sig, vilka som bryr sig! ♥
Det största tacket går ändå till min sköterska Erika på strokecenter i Geriatrikhuset på Umeå Universitetssjukhus!
En härlig tjej med hjärtat verkligen på rätta stället! ♥
Update!!
Nu helt plötsligt verkar dom ha bestämt sig för min sjukdom "åkomma", i alla fall dom på njuravdelningen!
Det är många avdelningar och många läkare som är involverad i mitt fall, det utreds som i serien "Dr. House" säger dom hela tiden, eftersom det är komplicerat.
Lungmottagningen vill och ska testa mig för tuberkulos nu om ett litet tag medan reumatologerna säger att jag har ett streptokockervirus som har orsakat problemet medan hermatologerna tror en annan sak och så vidare. Det utreds hit och dit.
Efter min reaktion i morse på att måsta vara kvar här någon vecka till och byta avdelning och missa höjdpunkten på året då alla kommer hem och dessutom att Morgan kommer hem verkar ha satt fart på dom i alla fall och det verkar som just nu att dom håller på att fixa så att jag ska få åka hem ikväll eller imorgon!! Massa mediciner ska skrivas ut och fixas hit och dit och massa tider för prover som måste tas (för blodtunnande medicinen jag äter som måste hållas på rätt nivå och för att hålla koll på njurarna) ska fixas så jag kan ta dom i Storuman som dom ska skicka till avdelningar här istället, bara så att jag kan få fara hem och vara hemma!!
Läkaren på njuravdelningen var just hit och berättade att dom är ganska säker på vad som orsakat både proppar och alla andra avkommor jag fått. En medfödd eller genetisk sjukdom som heter "igG4 syndromet".
Nu tog jag min första kur med kortisontabletter, svarar jag på den behandlingen efter några dagar så kan dom fastställa och sätta diagnosen på vad som orsakade allt det här!
Precis när jag slutade hoppas, precis i den sekund jag tappade hoppet helt, så kom ett litet litet ljus! Jag är såå glad!
Huvudsaken jag får komma hem, att jag sen inte ändå kommer kunna ha den sommaren jag önskat med massa roligheter är en annan sak!
Snart kommer dom för att göra en PPD!
Sen kanske om några timmar är jag på väg hem!! :D Totalvändning! <3
Ännu ett bakslag..
"Eftersom du är här för att du har och haft livshotande sjukdomar så vet vi inte om vi vågar skicka hem dig än. Nu när infektionerna går åt rätt håll vill vi flytta dig till njuravdelningen för att göra en biopsi för att kunna förstå vad som påverkar dina organ och din höga sänka, blodbrist och alla de andra aktiviteterna som är aktiverade i ditt immunförsvar och i ditt blod.
Du kommer alltså vara här för övervakning någon vecka till."
Vem fan är det som vill mig det här?
Livshotande sjukdomar känns fortfarande inte som att jag kan tro på att jag har haft och har.
Jag mår bra, låt mig fara hem!!
Får jag inte vara glad i mer än 2 jävla dagar?? Nej, alla ni som säger att jag ska "vara positiv, att allt blir bra snart", vet ni vad? Det har jag varit i 1 jävla månad nu!!! Men nu tänker jag fan inte vara positiv nå mer för det tjänar ingenting till. Nu tänker jag klaga och vara arg, för det går inte bra! Alla planer krossas i bitar lite mer för varje dag som går. Hela sommaren är förstörd som man längtat till i ett jävla år. Första riktiga semestern, borta. Storumandagarna kan jag skita i, att träffa Morgan då han kommer hem till Storuman nu efter 3 månader isär kan jag också skita i eftersom jag kommer ligga på det här jävla stället hela hans semester. Flytten känns jävligt långt bort och framtiden just nu i mina ögon ser fan i mig inte ljus ut längre.
Död åt allt.
Infektionen ur kroppen är påväg bort. Men då återstår ju alla andra jävla fuckade problem.
Det är något i min kropp förutom infektionerna som påverkar mina organ, "något livshotande".
Nu när dom har mitt blodförtunnande under kontroll vill dom göra en njurbiopsi. Men eftersom jag har hög infektion och inflammationsrisk och dessutom risk för blödningar under ett inre ingrepp måste minsta lilla bevakas så jag inte får inre blödningar av biopsin.. Ja.. Just nu känns det som att jag redan vet att jag kommer få det. För allt annat som kunnat gå fel har gått fel, så det skulle inte vara konstigt..
Ska idag kl 13 göra en PPD, vilket innebär att det sprutas in en vätska under huden som man 3 dygn senare avläser genom svullnaden och rodnaden om man är infekterad av en bakterie som orsakar Tuberkulos.
Dom tog även blodprover idag på allt skit jag har fel på och ska se om något blivit bättre..
Såsom blodvärdet, njurvärden (eftersom jag har mindre njursvikt kollar de salterna i kroppen, proteinet, bildandet till blodkroppar, mm, crp (infektion och inflammationsvärdet), sänkan (eftersom jag har för hög) och så vidare..
Sedan funderas det på om de ska våga försöka behandla mig med kortison nu när inflammationerna och infektionerna typ är borta, men det blir förmodligen efter njurbiopsin.
De tror att kortisonen kan hjälpa mot några problem, men vågar inte riktigt än då det kan sabba för något annat. Ja som sagt.. Det är ju lustigt att jag har fått något som inte hänger ihop, någonting som inte dom sett förut.
Vissa symtom visar på en sak, men eftersom jag då har något annat som visar på en annan sak som inte passar ihop med symtomen på det första så kan dom fortfarande inte säga vad jag lider av och ska behandlas mot. Fuck it..
Ska få träffa ögonläkare igen nu efter att ha fått ögondroppar mot infektion i några dagar, de flesta vet att mina ögon har varit röd i ett antal månader, sen i december. Dom säger att ögonen är själens spegel, så det är ännu ett tecken på att jag har varit sjuk länge, åtminstone det senaste halvåret..
Sen ska jag få träffa en hudspecialist för mina exem och utslag så småningom, (vilket hade behövts för flera år sedan) för att undersöka ordentligt eftersom det också blivit värre senaste halvåret då jag reagerat på allt. Förra tisdagen när allt det med infektionen i såret och feber blossade det upp massa konstiga fläckat, prickar, sår och rödflammigt över hela kroppen, så det ska också kollas. Kanske äntligen får veta allt jag är allergisk mot.
Ska även träffa reumalog för min värk och uppsvullna och stela leder.
Massa ska utredas, massa jobbigt. Mycket gamla bekymmer som ska utredas, vilket väl är bra, men inte känns så kul då man bara vill hem.
En god nyhet då..
Ja, såret under armen är nästan helt ihopläkt.
Men lycko mig, det kändes så bra att det väger upp alla andra dåliga nyheter idag! Eller? Jaja, skönt att kunna använda båda armarna i några timmar innan jag får någon konstig vätska som ska ligga och göra ont i några dagar i alla fall.
Armhålor är ju inte det snyggaste som finns, men vad gör det egentligen.
Nu har jag hört i 2 veckor att jag ska få fara hem, och så får man ännu ett sånt här besked.
Svårt att inte tappa lite livsglädje efter 4 veckor, 1 månad, eller ja, 28 dygn om jag ska vara lite mer exakt, inlagd ensam på lasarett, 23 mil hemifrån.. Idag tänker jag tycka synd om mig själv..
Hoppas ni andra har en bättre start på veckan.
Grattis bästa vän.
Idag fyller den snyggaste brud jag känner 20 år!!!
Tänka sig vad hon blivit stor, min fina <3
Grattis på 20-årsdagen Monika!
Pussar och kramar i massor!
Älskar dig!
<3
3 1/2 vecka.
Nästan en vecka har gått sedan jag skrev sist. Mycket har hunnit hända, men lite ändå på alla svar som ännu inte kommit.
Det som kunde gå fel, gick fel.
På måndag fick jag ännu ondare under armen, men det gavs redan inflammationshämmande medicin så det "skulle inte vara någon fara."
På måndagen fick jag också göra ett ultraljud i benet för att se hur det låg till med propparna. Allt mellan ljumsken och neråt hade försvunnit, men det finns fortfarande kvar proppar uppåt mot magen, men dom kommer som sagt försvinna av sig själva. Känns ett visst obehag där ovanför ljumsken ibland och benet har i allmänhet lättare att domna bort och kännas lite klumpigare och tyngre än vanligt fortfarande, men det kommer förhoppningsvis försvinna med tiden!
Jag nämnde i sista inlägget från förra lördagen att såret under armen hade blivit sämre. Fick kollat med ultraljud om jag hade blödningar, men allt de kunde se var vätska som är normalt vid operationssår.
På måndagnatt var smärtan under armen olidlig och jag svettades i floder! Hade en feber på 38,7 så dom satte in mig på att få högre smärtlindring via blodet. Ketogan (annan typ av morfin eftersom jag mår illa av att behandlas med morfin).
På tisdag förmiddag skulle de öppna och kolla såret. Det skulle göras av en sköterska som jag hade träffat för första gången den dagen, redan från första mötet tyckte jag att hon var väldigt otrevlig och tvär mot mig.
Hon skulle i alla fall kolla såret.
Då jag haft armen i samma läge mot magen i 1 1/2 vecka så var det inte så passande att hon drog upp armen på mig, jag blev irriterad och frågade varför alla skulle slita i mig hela tiden, att om jag fick göra det själv skulle det göra mindre ont. Det jag fick till svar var ett argt: "Ingen sliter i dig, vi försöker bara hjälpa dig Johanna men du bara gnäller!", kastade tillbaka armen i sängen och sa åt mig att "lyfta på den där armen och vara tyst sen" så hon fick göra det hon skulle göra..
Nåväl.
När hon hade lossat på bandaget kladdade hon fast det igen, sprang ut och sedan kom hon in igen med en kirurg i hasorna. Tydligen så hade såret börjat rinna var av direkt hon öppnade tejpen.
Utan smärtlindring eller förvarning vad som skulle hända, sliter kirurgen tag i min arm och sliter den uppåt över mitt huvud, jag tar tag med andra armen i min onda arm och håller fast och skriker att det gör ont och att dom ska sluta, att han ska släppa min arm!!
Då tar han tag i min andra arm, drar bort den med våld från armen jag håller i och trycker ner den i sängen och fortsätter dra min arm över huvudet! Jag har aldrig skrikit av smärta och fått sån panik som jag fick då, kändes som att hela armen skulle slitas loss från axeln, hela min kropp följde med så jag låg där med sportbehå och trosor och vred mig och skrek av smärta med dörren till rummet öppen så folk kunde se på?? Vad gör sköterskan då? Jo, hon håller fast mina ben också!!! Skrek om igen att han skulle släppa min arm så jag fick hålla upp den själv! Kirurgen säger bara: "Det hade du aldrig kunnat göra Johanna", varpå sköterskan frågar om jag inte ska få morfin då dom ska göra detta eller något, han svarar: "Nej, hör du inte hur hon hyperventilerar, en sån som hon har väldigt lätt att bli beroende, så hon ska inte ha någonting"!
Jag skriker att han är dum i huvudet och cp och allt möjligt. Men främst att han ska släppa min jävla arm och sluta slita i mig!!
Har aldrig haft så jävla ont i hela mitt liv, det går inte att beskriva, jag trodde att jag skulle dö.
Dom drog i alla fall av bandaget, han började dra, LÄS - DRA (!!) ut stygnen med sina fingrar ur mitt igensydda sår för att sedan klämma och trycka ut varet som hade samlats och blivit en stor böld av!
Ca 5 dl var och klumpar trycktes ut, hela sängen var täckt med blod och hela min sportbehå..
Han sa att han inte fick ut något mer, klev upp och sa "Det gjorde du bra Johanna" sedan gick han därifrån och sköterskan fick tvätta och lägga om såret.
Jag frågade i panik vilken dag det var, om jag fick åka hem snart, hon svarade onsdag. Jag sa, nej men inte kan det vara onsdag redan, det är väl tisdag! "Nej Johanna, du verkar inte ha koll på nånting"..
Senare på dagen kom mamma & Ronny. Det VAR tisdag, sköterskan hade bara en halvtimma efter händelsen åkt hem för att hon hade "blivit" sjuk, vilket jag inte tror på fortfarande. Jag tror att hon förstod att både hon och kirurgen hade handlat fel och vågade helt enkelt inte vara kvar på jobbet. Idiot!
Mamma & Ronny såg i alla fall direkt att något var fel och frågade vad fan det är som händer egentligen då jag bara blir sämre. Ansvarig läkare och underläkare kom in och berättade grundligt från början från blodpropparna till vars vi var nu. Alla var överens att det inte ska gå till sådär, att dom hade hört att det hade gått väldigt hårdhänt till. Även fast varet skulle ut, så hade det kunnat göras på andra sätt än så. Lite mer humant.
Kände mig misshandlad, våldtagen och jävligt utelämnad som fick ligga där nästan naken, fasthållen och utan smärtlindring och vara med om det där! Sköterskor från avdelningen hörde hur jag grät och skrek och kom och tittade in men gjorde ingenting, bara skyndade sig gå därifrån när dom stod där och våldförde sig på mig. Jag har aldrig känt så mycket hat till en person. Jag tror till och med att jag sa till honom att om jag hade kunnat så hade jag dödat han. Idiot. Kirurger är visst inga trevliga typer..
Vissa sköterskor också för den delen..
Mamma & Ronny hade som vanligt med sig lite gott till mig, dom hade köpt pennor och ett ritblock och mormor hade skickat med en present också! <3 Ett superfint halsband och ett par örhängen! Ett litet leende fick jag fram i all den jävligheten som hade hänt alldeles precis innan dom kom! Tack fina ni, tack mormor!! <3
Den dagen hade jag massor av feber, jag började få penicillin i tablettform då man upptäckte en konstigare sort av streptokockervirus som fanns i gegget som kom ut från infekterade bölden under armen.
Febern blev dessvärre bara sämre och jag fick en sprängande huvudvärk och kunde ej behålla mat. På onsdag hade jag en febertopp på 39.4 grader, så jag började få antibiotika rakt i blodet. Detta skulle jag få var 8e timma. Fick dessutom vätska och näringsdropp då jag inte kunde behålla det jag åt, mådde bara illa och kräktes upp det direkt.
Såret under armen skulle tvättas 2 gånger per dag, då för man in en "pip" i såret och trycker ut vätska som spolar rent i "fickan" där varet legat. Fickan var för övrigt ca 4 cm djupt och 5x5 cm i omkrets. Inte konstigt jag hade ont..
Bild på hålet där fickan är till höger onsdag och vänster bild från igår torsdag! Det har hunnit gå igen sig mycket fint. Hade velat ha en bild före också, men var inte riktigt i rätt sinnesstämning att be någon ta kort när det var som ondast, och dessutom när det blev som det blev.
Har även hunnit bli erfaren vampyr! Blod har nu intagits i mina ådror. Detta gjordes också i tisdags, eftersom jag även har blodbrist gör det att kroppen inte orkar ta bort alla virus och infektioner. Så mycket bättre jag mådde efter den påse blodet jag fick, men jag hade fortfarande feber..
Tills igår morse, då slutade febern!
Antibiotikan i blodet har gett verkan! Såret har också börjat ta ihop sig, så mycket att i morse gick pipen inte längre att föras in i såret!!
Det är tydligen inte ofta det händer, att få en sån stor inflammation i ett operationssår, men så klart ska det hända mig. Då jag redan har både infektioner och inflammationer i kroppen redan så blev det lixom en extra bonus sådär.. Åter igen som på lotteri. Jag verkar vara duktig på att samla på mig massa konstiga saker som är ovanliga på en och samma gång. Typiskt.
Idag efter "kl 12 antibiotikan" fick jag i alla fall "permis" från sjukhuset för att få vara med mamma & Ronny! Dom kom och hämtade mig och vi åkte till campingen i Vännes där dom ska bo under helgen för att kunna ta med mig ut! Så vi åkte tillbaka till campingen och åt glass med jordgubbar och sedan åt vi grillat! :) Satt bara ute och myste och pratade! :)
Luna var såklart också med och myste med oss!
Ångesten då jag skulle tillbaka till sjukhuset igen.. Vid 19-19.30 skulle jag vara tillbaka för att få en ny nål och få näst sista antibiotikan i blodet. Men när vi kom hit hade dom goda nyheter, behövde ingen mera antibiotka i blodet, och ingen ny nål heller! :D
Nu är det bara antibiotika i tablettform (och alla andra tabletter av alla de slag såklart) så nu jäklar måtte det inte finnas nå mer som ska gå snett snart så jag får fara hem!
Imorgon om proverna på morgonen ser bra ut får jag permis ända till på söndag! Wihow!! :D Till veckan SKA JAG HEM! Punkt och slut.
4 veckor får tamme tusan räcka inlagd på lasarett!!
Glad men härligt trött tjej efter den skönaste dagen iväg från sjukhuset på 3 1/2 vecka!
Ska bli "roligt" att sammanställa allt dom hittat och skriva ner alla fel jag har och har haft på en lista. Förvirrande är vad det är, det tycker ju tydligen dom också, så man kanske inte är så dum ändå ;) bara en som har kanske lite väl mycket otur. Jag har fortfarande svårt att förstå att det faktiskt har varit och är så pass allvarligt som dom säger. Att det är svårt att hitta min sjukdom som skapar alla problem, hitta vart det kommer ifrån, och vad som behöver göras. Jag tänker bara: "eh det kan väl inte vara så farligt, ni hittar på, vadå sjukdom?, vadå aldrig sett det här förut?, jag kan väl inte vara någon som har något nytt eller konstigt", det är säkert bara något som går över".
Så det är svårt för mig, att jag inte bara är frisk då jag får komma hem. Det är bara ett litet litet steg framåt i rätt riktning att få komma hem.
Det är då allting börjar, allt det jobbiga innan man lärt sig leva ett nytt liv.
Trevlig midsommar! <3
Ännu en lördag på sjukhus.
Igår var en jobbig dag.
Mådde allmänt dåligt både fysiskt och psykiskt och behövde bara få vila och vara ifred. Inatt fick jag sova hela första natten på 2 1/2 vecka på sjukhus, dock med sömntablett, men det var nödvändigt för både kroppen och humöret.
Idag har jag legat och kollat på film, bara tagit det lugnt utan massa prover och annat jobbigt.
Vid kvart i 2 knackade det på dörren och in kom Monika, Wim, Oskar och Jesper! Kul att få oväntat besök! <3
Vi drog på caféet och fikade lite snabbt och pratade massa kul! :) Fick två tidningar, en plopp och en surisarpåse av dom ( eller ja, antar att det var Monika som kommit på idén och valt lite ;))! Tack så mycket i alla fall för ett riktigt välbehövligt besök, lite läsning & gotta :)
Fick ett nytt "smycke" i morse också, ett smycke som jag ska bära så länge jag tar Waran, alltså minst ett halvår från nu. Jättesnygg accessoar tycker jag! Eller? Kommer bli kul att ha en snygg klänning i sommar och måsta ha på sig den här.. Jaja.. Man får väl försöka matcha kanske :O Haha..
I övrigt så har de inte kommit fram till något nytt förutom att jag har en konstig aktivitet i mitt immunförsvar och mitt blod, som förmodligen gör att mina njurar släpper ut för mycket protein. Behandlas nu också för lite för högt kolesterol (?!) och får inflammationshämmande medicin.
Operationssåret under armen har läkt bra, men från igår blev smärtan värre och det upptäcktes rodnad, svullnad och värmeökning bak mot ryggen i armhålan. Kan vara risk för att det är en inre blödning, men de ska titta på det nu under kvällen för att bedöma om jag ska få någon annan behandling.
Nu middag, ja, pannkaka igen..
Sedan en film och försöka sova bort lite tid så måndag kommer fortare!
Ha en fin helg alla ni som kan!
Kram
Benmärgspunktion.
Åkte just iväg på ett benmärgspunktion.
Innebär att man punkterar höftbenskammen och suger ut benmärg för att kunna kolla benmärgens celler men också för att kunna ge viktig information vid utredning av till exempel blodbrist och andra blodsjukdomar/cancer.
Inte det skönaste jag varit med om.
Fy fan vad obehagligt det var när dom försökte komma in i skelettet (som för övrigt tydligen var väldigt hårt och bra). Obeskrivlig känsla. Ett pulserande borrande tryck i hela höften, och man kunde inte bestämma sig om det gjorde jävligt ont eller om det mest var obehagligt.
Bild lånad från:
http://www.vardhandboken.se/Texter/Benmargspunktion/Oversikt/
Det ondaste var när dom väl hade kommit sig in på rätta stället där vätska fanns (detta på andra försöket då första infarten i benet inte gick att få ut vätska) och började suga ut vätskan. Kändes som att hela nedre ryggraden, höften och röven sögs ut.. Fy fan!
Inget jag någonsin vill göra om, men jag är glad över att jag har hyfsat hög smärttröskel så det gjorde inte i närheten så ont som de beskrev eller som jag hade förväntat mig.
Nu har bedövningen släppt är det inte skönt vill jag lova. Fy tusan..
Skelettröntgen väntas imorgon 08.00.
Nu vila med hastbulle och sällskap av kompisen - colan! Tradolan och sidoläge - ja tack! :(
Bästbesök & provsvar!
När jag kom tillbaka till rummet idag vid 15.30 efter ultraljudet på hjärtat så hade mamma och Ronny redan kommit och hade dessutom med sig massa kuliga presenter till mig! :) Dom hade varit förbi stadium och köpt mig en jättesöt tröja och en ny superskön sportbehå så jag kunde ta på mig något annat och känna mig lite finare om jag skulle få besök eller bara få känna mig lite normal helt enkelt! :D
Älskar färgen på toppen! Den lyser! :)
Mamma hade också bakat hennes megagoda fillimpa och mormor hade skickat med hastbullar! Vilket lyx!!
Nam nam nam :)
Sedan for vi och fikade och pratade massa, jag fick hälsa på Luna i bagaget och sedan åkte dom hem!
Tack för besöket och presenterna! :)
Älskar er <3
Åkte som sagt för att få göra ultraljud på hjärtat idag vid 14.30! Det gick bra och det såg bra ut! :) Högra (tror jag dom sa) klaffen får fortfarande kämpa lite mer att pumpa ut blodet till lungan och är lite "ovalare eller ihoptryckt" än vanligt, men inget som är farligt och inte går till sig! :) Så det var ju bra besked!
Fick skjuts med en liten kul bil i tunnlarna dit jag skulle! :P
Imorse fick jag "svar" på massa provsvar på ingenting.
"Njurarna funkar som de ska, men de funkar inte som de ska". Eh okej?
De rensar tydligen ut slaggprodukter och håller saltvärdena och sånt bra, men släpper igenom för mycket äggvita än normalt.
Helst hade dom velat ta en biopsi på njurarna, men eftersom jag går på blodförtunnande så är det för stor risk då jag kan få inre blödningar av ett ingrepp, så dom kan inte ta den risken.
Har även blodbrist och för dåligt blodvärde och dessutom dom förstorade körtlarna också.
De vet alltså fortfarande inte hur de ska kunna behandla mig riskfritt för alla konstiga grejer då den ena behandlingen kan ta ut den andra. Kan inte sluta med blodförtunnande heller eftersom det farligaste ändå är propparna.
Det dom vet är som sagt att jag har stora infektioner i kroppen. Kan ha fått ett virus av något slag, och de håller nu på att kolla upp det. Så ännu mer väntan blir det.. Lite till.
De var i alla fall noga med att förklara att jag inte skulle behöva vara här i onödan, men att eftersom jag kom från Storuman är det svårt att kunna få prover som behövs för utredningen så därför måste jag vara kvar ännu ett tag. Blir tydligen många resor till Lycksele framöver också som det ser ut nu. Det är Lycksele lasarett som ska ta proverna som sedan ska skickas med jämna mellanrum till Umeå. Utredningen kan hålla på ganska länge framöver som det låter.
Lite "kul" är det ju att dom säger att dom aldrig varit med om detta förut, att "det inte hänger ihop". Men jag hoppas och tror att dom försöker så gott de kan.
För efter en halv månad på sjukhus helt ensam så vill jag bara säga att jag är spyless!! Jag längtar att få vara ensam, men ändå längtar jag att slippa vara själv, att få vakna i lugn och ro, att få sova ut utan att någon kommer in och glor på en eller tar blodprov direkt man ofrivilligt öppnar ögonen, att få fara hem till min mysiga underbara katt och framför allt kunna träffa folket jag älskar när jag vill!
Om drygt 2 veckor kommer mitt hjärta "hem" också! Saknar den lilla knasluvan :)
Nu film på mammas padda innan jag ska slå igen ögonen, mamma och Ronny kom med 25 nya filmer åt mig, så det är bäst att jag står i! :)
God natt världen! :)
Goda nyheter!
Äntligen får jag veta något!
Dom hade tydligen befarat att jag hade cancer och det var därför dom opererade ut en bit av en körtel så dom kunde kolla upp det.
Provsvaren är nu tillbaka och jag har INTE cancer!! :) Där av allt tissel och tassel och att jag inte har fått veta nånting på en vecka då dom inte vill säga till någon innan dom är absolut säker!
Mamma och Ronny hade fått veta redan att dom trodde det från första början, så nu förstår jag ännu mer varför dom har varit som dom varit! :P
Däremot vet dom fortfarande inte vad som egentligen är fel förutom att jag har förstorade körtlar och protein i kisset.
Det tyder i alla fall på ganska stora infektioner i kroppen, men dom säger att det är svårt att tyda allt dom ser för att kunna ge en bra behandling.
Ena läkemedlet tar ut det andra tydligen. Men imorgon skulle jag i alla fall få börja på någon sorts behandling, detta såklart utöver behandlingen för blodpropparna som jag redan behandlas för med sprutor och waran.
Så två steg fram och ett steg bak har jag kommit mig idag! Huvudsaken inte bakåt! :)
"Superwomans med fragminsprutor"
Blir ingen hemgång varken idag eller imorgon heller. Väntar fortfarande på svar från körtlarna.
Imorse när läkarna gick ronden så berättade dom att de upptäckt att jag har högt proteinvärde (äggvita) i mitt kiss.
Så nu håller mina njurar på att utredas också.
Jag hoppas jag mår bättre än någonsin efter det här är över. Att allt skit bara ramlat bort och jag inte behöver vara sjuk på länge länge länge!!
Det här med sjukhus och hela "sjukgrejen" passar inte riktigt mig. Det är inte jag!!
Nu vet jag i alla fall "vad jag gjort för fel." Jag har gjort för mycket, försökt "ta vara på dagarna" så mycket att kroppen har kollapsat.
Jag måste lära mig ta vara på livet.
Nu när jag verkligen också förstår att det inte bara är "en förkylning som bara går bort efter ett tag och då är jag frisk sen". Det här är något jag måste tänka på i resten av mitt liv.
Har pratat med en tjej som också kommer från Storuman som fick proppar i ung ålder. Som dessutom har gått på min dansgrupp den här terminen. Vi hade visst mer gemensamt än vad vi trodde.
"Superwomans med fragminsprutor" :)
Jag kommer fortfarande vara jag.
Det kommer bli bra.. Ibland är det bara jäkligt svårt att vara positiv! Men så småningom :)
<3
Pepp!
Har haft en trevlig dag med två finbesök!!
Så kul att orka ta emot besök! <3
Vid 15 kom superbruden Evelina och hälsade på så vi gick och satt oss i gräset och åt glass nere vid dammen tills klockan blev middag! Vi blev visst väldigt populära av dom små änderna! Finns det mat får man vänner! :)
Tack för pratstunden och peppet du vackra!! <3
Efter middagen kom min gamla gymnasieklasskamrat och goda vän och hälsade på! Så himla kul att se Moa och kunna catcha up lite tid och prata massa massa minnen <3
Hon hade köpt mig världens finaste blomma och ett jättesött krya på dig-kort med tillhörande chokladbit! Så fint, blev alldeles rörd, är inte van att få blommor <3
Tack för idag ni <3
Tänk vilken tur jag har, som har så fina vänner.
Nu klarar jag ännu några dagar till!
Nu ska jag bara mysa ner mig med en film och ett kinderägg och försöka få mig lite sömn inatt!
Kram på er!
<3
"Plötsligt händer det"
Ett till steg i rätt riktning!
Jag är nu helt nålfri om armarna!! Glad tjej :)
Nu hoppas jag att jag slutar ha ont på såret under armen så jag kan börja röra mig normalt med armarna, att kunna borsta högra sidan av hårskallen ordentligt och att slippa sova på rygg varje natt med en helt stilla arm under en kudde! :)
Idag skulle jag få veta provsvaren på körteln dom tog ut. Men tydligen hade dom inte hittat något än! :(
Nu var den på väg till specialister som skulle skära i den och kolla i mikroskop och göra andra prover för att kunna skicka hem mig säkert.
Så åtminstone en dag till blir jag kvar i alla fall. Hoppas verkligen bara på en dag till!!
Känns fortfarande helt overkligt, som att jag bara har drömt det här.
Som en lottvinst (fast åt andra hållet såklart) - "Det händer andra, men det skulle aldrig hända mig". Men plötsligt händer det.
Har i alla fall precis tagit morgonsprutan och duschat! :) Att sminka mig skulle vara skönt, skulle känna mig lite lite friskare då. Men det får vänta :)
Nu har jag i alla fall fått "föna" håret!!
Möt min fina kavaljer för tillfället: Herr Fläkt!
Är fortfarande inte riktigt grym på det här med sprutor än, men jag skrattar bara åt mig själv.
Jag höll upp tröjan med hakan och när jag hade stampat åkte tröjan ner och jag blev okoncentrerad så sprutan åkte ut halva vägen så jag var tvungen att trycka in den sådär sakta igen! ;) Sedan hände det igen men då åkte den bara ut en bit! :P
Man är ju en klantfia, men jag gör det ju i alla fall :)
Kan också meddela att sjukhustrosor inte är varken det skönaste eller framför allt inte dom sexigaste trosorna jag sett!! Haha! Jag dör..
För övrigt kunde jag inte sova alls i natt.
Somnade efter 05 och blev väckt för prover 07.15! Jää!!
Många tankar i huvudet och många pusselbitar som har ramlat på plats. Nästan en "lättnad" att äntligen fått svar på så många frågor.
Allt som har hänt de senaste 6 månaderna, alla konstiga grejer min kropp haft för sig. Allt har mest troligt hängt ihop med detta säger läkaren, det var bara en tidsfråga när min kropp inte skulle orka tempot längre.
Måste helt enkelt lära mig att sätta mig ner, ta mig tid att andas och att inte göra någonting alls. Vilket jag har jättesvårt för.
Hatar att vara stilla, jag har ingen ro att sitta ute på balkongen och sola, eller bara lägga mig i soffan och se tv, men nu måste jag lära mig det. Punkt.
Idag får jag massa finbesök och världen blir genast lite vackrare <3
Tiden på sjukhus.
Ett inlägg om snart 2 veckor på sjukhus.
Läs om ni orkar.
Söndagen den 27e maj var jag ute och sprang, på kvällen sedan fick jag jätteont i höften som senare blev värre och värre. Hela veckan innan detta klagade jag på att det gjorde ont att ta djupa andetag när jag tränade. Jag for i alla fall på jobbet på måndagen med enorma ryggsmärtor, trodde bara det var ett ryggskott. På natten blev det bara värre och värre så jag var tvungen att sjukskriva mig från jobbet på tisdagen.
Den dagen hade jag så ont i ryggen och hade dessutom jättesvårt att andas så jag kunde inte ens ligga eller gå. Vänstra benet började domna bort och senare på kvällen kunde jag knappt andas för att det högg i hela lungorna. Då kände jag att något var fel.
Fick fram ett sms till mamma att jag inte mådde bra. Så hon klädde på sig och körde från Gunnarn för att skjutsa mig på sjukan.
Därifrån blev det akut ambulans till lasarettet i Lycksele där det genast började tas prover.
Jag hade fått blodproppar.
Vänstra benet svällde upp så mycket att jag inte kunde röra det och jag hade en syressättning på ca 53%.
Dom kom fram till att jag hade fått blodproppar som satt stopp för flödet i vänstra benet (ljumsken), som sedan vandrade uppåt och gjorde så jag fick massiva blodproppar i högra lungan.
Med finare ord så kallas det:
Lungemboli (propp i lungan) &
Djup ventrombos (propp i stor ven i låret).
Låg kvar där några dagar och fick blodförtunnande men det gjorde ingen skillnad så på lördagen den 1a blev jag skickad till Umeå lasarett för att akut göra en "operation".
Ingreppet heter Trombolys och görs med lokalbedövning eftersom man inte får sövas när man fått proppar då hjärtat måste arbeta mer för att pumpa ut blod. Ingreppet innebär att man får en slang genom venen med proppar (i mitt fall från benet genom ljumsken till magen i den största venen) för att lösa upp propparna så att benet återfår sitt flöde. Detta skulle ta 2-5 dygn och man blir då helt sängliggandes på rygg och får inte röra benet.
Detta förstås med kisskateter och dropp av alla de slag och syrgas för att hålla igång andningen eftersom lungkapaciteten inte funkar som den ska.
För mig tog det 3 1/2 dygn innan de flesta propparna var upplösta och fick ta bort den på onsdag morgon den 5e.
Det var dom hemskaste dygnen i mitt liv. Allt gjorde ont, ryggen kändes som ett cementblock, hungrig efter att inte ha ätit annat än vatten och en piggelin på ca 5 dygn, men som tur är så sov jag mesta delen av dygnen av all smärtstillande.
Tack till bästa sköterskan Åsa på uppvaket som hade hand om mig dom dygnen!
Var helt sängliggandes ända tills nu i fredags den 7e då jag gick för första gången med hjälp av 2 stycken från sängen till toan för första gången, ca 2 meter. Blev jätteanfådd och alldeles kallsvettig efteråt men tog iaf ett kliv framåt.
De hade också upptäckt på röntgen att mina lymfkörtlar var förstorade och att de var tvungen att ta prover. Detta med en operation då man plockar ut en bit av körteln. Så i fredags blev jag opererad. Dom plockade ut en bit från högra armhålan. Även här med lokalbedövning, men jag fick så mycket smärtstillande att jag somnade iaf.
Är fortfarande kvar i Umeå och ligger just nu på Strokecenter och ska förmodligen få svar från proven imorgon. Hoppas på att dom inte hittat något mer dåligt och att jag får fara hem i veckan då såret under armen läkt nog mycket.
Efter 2 veckor med sprutor och nålar och stick hit och dit är jag och mina blodådror mycket less. Jag har svårt att böja armarna då jag är hyffsat sönderstucken och även mina fötter har fått utstå en hel del bara för det där jäkla blodet som ska ut ur kroppen var 4e timma.
När man dessutom är svårstucken (ådrorna rullar iväg) så alla måste sticka 2-7 gånger för att ens få ut lite blod, blir även en som jag som inte alls har något emot nålar eller sprutor väldigt less.
"Emla 5 g kräm" är en ond blodådras sanna vän.
I förrgår fick jag iaf slippa det sista droppet Heparin (blodförtunnande) och nu har jag börjat ta sprutor själv i magen 2 gånger per dag och dom behöver inte ta prover var 4e timma längre. Sprutorna innehåller fragmin som är blodförtunnande och minskar risken att nya proppar bildas.
Sprutor kommer att bli del av min vardag i minst 6 månader framöver och resterna av propparna som finns kvar kommer sakta försvinna med tiden.
Igår blev jag av med den sista "slangen" (katetern) och fick börja träna att gå igen! Det går inte fort, men det går och jag får nu duscha och gå på toa själv!! Framförallt så slipper jag ligga i sängen och glo!
Idag känner jag mig starkare och har fått fika och också kommit mig ut i fina vädret med fint sällskap av Cissi för första gången på snart 2 veckor!
Tack fina fina vän! <3
Jag kan nu gå själv och alla slangar är borta!! Nu har jag EN (!!!) nål i armen kvar, för säkerhets skull. Som mest hade jag 4 stycken i armarna, en kateter och syrgas. Jag behövde få komma ut, se lite ljus i slutet av den här tunneln.
Varför jag fick blodproppar är inte klart ännu, väntar som sagt på ett provsvar och från det vet jag inte vad som händer.
Att få blodproppar i sån ung ålder handlar oftast om 3 saker..
1. P-piller.
2. Nersänkt immunförsvar och inflammationer som funnits i kroppen en längre tid utan att man har tagit det lugnt och hunnit bli frisk.
3. Genetiskt.
Dom två första alternativen passar in på mig. Det är det dom tror är största orsaken. Det här året har varit mitt sjukaste år. Massa konstiga saker har hänt mig och min kropp, och jag har flertaliga gånger ätit antibiotika mot inflammationer mm.
Tänk att man tar vissa saker för givet. Att kunna vara självständig.
Nu vet jag hur det känns.
Jag har känt mig förnedrad, äcklad av mig själv och så mycket mer dom här veckorna när jag inte kunnat resa mig från sängen, då folk har hjälpt mig med en sån enkel sak som att flytta mig högre upp i sängen och tvättat mig för att jag inte kunnat göra det själv.
Jag har känt mig så ensam men ändå så har jag aldrig fått vara ifred.
Höjdpunkterna har varit då jag fått sällskap i någon liten timma av familjen och även vänner. Tack till er<3
Men mest tack till mamma & Ronny som orkat sig till lycksele hela 4 gånger och även 3 gånger till Umeå för att hälsa på mig!
Mamma och Jonas var här i Umeå en gång också! <3 Älskar er!
Besviken.
Första sommaren jag skulle ha haft min första riktiga semester, första sommaren jag skulle få vara ledig på Storumandagarna och spendera tid med mina fina. Dricka öl, grilla, spela volleyboll och bada var planen på Storumandagarna. Jag som sällan går ut för att dricka har sett fram emot det i flera månader. Sen händer det här, sabbar massa planer. Kanske inte kan göra allt jag vill, får inte dricka eller göra saker där jag kan göra illa mig då jag kommer ha lättare att blöda och ökad risk för inflammationer i sår. Sen alla fina blåmärken och stick på magen av sprutorna jag ska ta varje dag är ju kul att ha på sommaren.
Men vad gör väl det när man har de bästa folket runt om sig <3
Allt händer av en orsak, det har jag alltid sagt och trott. Men att det här skulle hända mig vet jag inte riktigt varför än.
Allt jag kämpat för det här året har bara gett mig skit tillbaka.
Men jag förstår nu att jag kanske tränat för att klara av just det här.
"What doesn't kill you makes you stronger".
Jag citerar en mycket klok kvinna som sa till mig att jag "kommer kicka det ondas ass"!!
Det har jag redan gjort.
Ta hand om er.
Kram
