Johanna Lövdahl

Ett inlägg om snart 2 veckor på sjukhus.

Läs om ni orkar.

 

Söndagen den 27e maj var jag ute och sprang, på kvällen sedan fick jag jätteont i höften som senare blev värre och värre. Hela veckan innan detta klagade jag på att det gjorde ont att ta djupa andetag när jag tränade. Jag for i alla fall på jobbet på måndagen med enorma ryggsmärtor, trodde bara det var ett ryggskott. På natten blev det bara värre och värre så jag var tvungen att sjukskriva mig från jobbet på tisdagen.

 

Den dagen hade jag så ont i ryggen och hade dessutom jättesvårt att andas så jag kunde inte ens ligga eller gå. Vänstra benet började domna bort och senare på kvällen kunde jag knappt andas för att det högg i hela lungorna. Då kände jag att något var fel.

 

Fick fram ett sms till mamma att jag inte mådde bra. Så hon klädde på sig och körde från Gunnarn för att skjutsa mig på sjukan.

 

Därifrån blev det akut ambulans till lasarettet i Lycksele där det genast började tas prover.

 

Låg kvar där några dagar och fick blodförtunnande men det gjorde ingen skillnad så på lördagen den 1a blev jag skickad till Umeå lasarett för att akut göra en "operation".

 

Ingreppet heter Trombolys och görs med lokalbedövning eftersom man inte får sövas när man fått proppar då hjärtat måste arbeta mer för att pumpa ut blod. Ingreppet innebär att man får en slang genom venen med proppar (i mitt fall från benet genom ljumsken till magen i den största venen) för att lösa upp propparna så att benet återfår sitt flöde. Detta skulle ta 2-5 dygn och man blir då helt sängliggandes på rygg och får inte röra benet.

Detta förstås med kisskateter och dropp av alla de slag och syrgas för att hålla igång andningen eftersom lungkapaciteten inte funkar som den ska.

 

 

Det var dom hemskaste dygnen i mitt liv. Allt gjorde ont, ryggen kändes som ett cementblock, hungrig efter att inte ha ätit annat än vatten och en piggelin på ca 5 dygn, men som tur är så sov jag mesta delen av dygnen av all smärtstillande.

 

Tack till bästa sköterskan Åsa på uppvaket som hade hand om mig dom dygnen!

Var helt sängliggandes ända tills nu i fredags den 7e då jag gick för första gången med hjälp av 2 stycken från sängen till toan för första gången, ca 2 meter. Blev jätteanfådd och alldeles kallsvettig efteråt men tog iaf ett kliv framåt.

 

De hade också upptäckt på röntgen att mina lymfkörtlar var förstorade och att de var tvungen att ta prover. Detta med en operation då man plockar ut en bit av körteln. Så i fredags blev jag opererad. Dom plockade ut en bit från högra armhålan. Även här med lokalbedövning, men jag fick så mycket smärtstillande att jag somnade iaf.

 

 

Efter 2 veckor med sprutor och nålar och stick hit och dit är jag och mina blodådror mycket less. Jag har svårt att böja armarna då jag är hyffsat sönderstucken och även mina fötter har fått utstå en hel del bara för det där jäkla blodet som ska ut ur kroppen var 4e timma.

När man dessutom är svårstucken (ådrorna rullar iväg) så alla måste sticka 2-7 gånger för att ens få ut lite blod, blir även en som jag som inte alls har något emot nålar eller sprutor väldigt less.

"Emla 5 g kräm" är en ond blodådras sanna vän.

I förrgår fick jag iaf slippa det sista droppet Heparin (blodförtunnande) och nu har jag börjat ta sprutor själv i magen 2 gånger per dag och dom behöver inte ta prover var 4e timma längre. Sprutorna innehåller fragmin som är blodförtunnande och minskar risken att nya proppar bildas.

 

Sprutor kommer att bli del av min vardag i minst 6 månader framöver och resterna av propparna som finns kvar kommer sakta försvinna med tiden.

 

Igår blev jag av med den sista "slangen" (katetern) och fick börja träna att gå igen! Det går inte fort, men det går och jag får nu duscha och gå på toa själv!! Framförallt så slipper jag ligga i sängen och glo!

 

Varför jag fick blodproppar är inte klart ännu, väntar som sagt på ett provsvar och från det vet jag inte vad som händer.

Att få blodproppar i sån ung ålder handlar oftast om 3 saker..

 

1. P-piller.

2. Nersänkt immunförsvar och inflammationer som funnits i kroppen en längre tid utan att man har tagit det lugnt och hunnit bli frisk.

3. Genetiskt.

 

Dom två första alternativen passar in på mig. Det är det dom tror är största orsaken. Det här året har varit mitt sjukaste år. Massa konstiga saker har hänt mig och min kropp, och jag har flertaliga gånger ätit antibiotika mot inflammationer mm.

 

 Jag har känt mig förnedrad, äcklad av mig själv och så mycket mer dom här veckorna när jag inte kunnat resa mig från sängen, då folk har hjälpt mig med en sån enkel sak som att flytta mig högre upp i sängen och tvättat mig för att jag inte kunnat göra det själv.

 

Jag har känt mig så ensam men ändå så har jag aldrig fått vara ifred.

Första sommaren jag skulle ha haft min första riktiga semester, första sommaren jag skulle få vara ledig på Storumandagarna och spendera tid med mina fina. Dricka öl, grilla, spela volleyboll och bada var planen på Storumandagarna. Jag som sällan går ut för att dricka har sett fram emot det i flera månader. Sen händer det här, sabbar massa planer. Kanske inte kan göra allt jag vill, får inte dricka eller göra saker där jag kan göra illa mig då jag kommer ha lättare att blöda och ökad risk för inflammationer i sår. Sen alla fina blåmärken och stick på magen av sprutorna jag ska ta varje dag är ju kul att ha på sommaren.

Men vad gör väl det när man har de bästa folket runt om sig <3

 

Allt händer av en orsak, det har jag alltid sagt och trott. Men att det här skulle hända mig vet jag inte riktigt varför än.

Allt jag kämpat för det här året har bara gett mig skit tillbaka.

Men jag förstår nu att jag kanske tränat för att klara av just det här.

 

 

Ta hand om er.

Kram